Välkommen till grubbleriernas högkvarter!

Jag hamnar lätt i diskussioner. Vissa handlar om musik, andra om politik. Politik är ju alltid ett hett ämne, och det verkar som att det är förbjudet att uttala var man står politiskt. Jag är röd, av flera olika orsaker. För mig betyder det att jag röstar rött för vad den politiken står för, vilka grundvärderingar partierna har och hur de värderingarna har format samhället vi lever i idag. Jag röstar inte rött för att jag tycker att Mona skulle bli en skitbra stadsminister, jag låter inte bli att rösta blått för att jag inte anser att Fredrik är en kapabel stadsminister.

Jag har mina politiska värderingar just för att det är mina personliga värderingar. Det är vad jag anser vara viktigt för svenska samhället, för mig och min familj, som jag röstar på. Det handlar inte om att vissa politiker är så smord i käften så att jag köper deras valfläsk rakt av, det handlar inte om att jag bryr mig om vad de har sagt i intervjuer för x antal dagar/månader/år sen.

Jag är jag, på grund av min uppväxtmiljö. Jag vet inte var min mamma står politiskt, men med tanke på att hon jobbar kommunalt inom vården så tippar jag på att hon röstar rött.

Jag kan ärligt säga att det är bara för några år sen som visste var jag stod politiskt, innan brydde jag mig inte om parti/blockpolitik. Jag ansåg att det var för långt borta från mig som individ, men nu när jag är mer insatt och äldre så ser jag politik i allt, precis allt.

Jag anser inte att jag är mer värd för att jag står på en viss sida politiskt, jag anser inte att de som är högerväljare är mindre värd än mig för att vi inte delar våra politiska värderingar. Det handlar bara om olika mänskliga åsiker.

Blogg... Det är så många i det här landet som bloggar, en del som till och med försörjer sig på att blogga.

Varför bloggar man egentligen?
Är det för att man tycker att det är skönt att skriva av sig?
Är det för att få bekräftelse att människor vill veta vad man tar sig för med sitt liv, sin vardag?
Är det för att alla andra gör det?
Är det ett bra sätt att komplettera detta evervinnerliga Facebook användande? Ett sätt att utveckla statusraden ;)?
Blir man viktigare hos sina vänner?
Blir vännerna viktigare för en?

Någonstans tror jag att det är en liten egotripp att blogga, att "dela med sig" till vänner och faktiskt, till folk som man inte har en aning om vem det är.
Det kan vara Kalle i kassan, strippan Kajsa eller pedofilen Rasmus. Hur fan vet man? Och vad vill man egentligen dela med sig av sitt liv till pedofilen Rasmus? Tänk om Rasmus tycker att dina barn är mysiga att titta på. Tänk om han tycker att din familj, är en familj han vill leva tillsammans med, så att han börjar bli en del av ditt liv i cybern? Vad vill vi ge Rasmus, Kalle eller Kajsa? Vill vi ge dem senaste familjebråket? Vill vi ge dem lyckan då det föds en ny medlem i familjen? Vill vi ge dem listan på vad vi har spenderat vår lön på?

Konstigt att man alltid, alltid ska vara tillänglig och öppen med vad som händer i våra liv, men vi ska på samma gång inte vara privata med arbetskollegor, knappt med vänner... Vilka har skapat det här samhället? Vilka vill leva i det? Ifrågasätter vi normerna i det tillräckligt ofta? Granskas lagarna, som är normskapande, tillräckligt ofta? Vissa anser att vi borde lagstifta mindre, jag är nog av den åsikten att vi kanske inte ska tillföra jättemycket fler förbud, men kanske precisera ramlagarna mer...?

Om man bloggar för att bli viktigare hos sina vänner, att de ska se svart på vitt hur lycklig man är på nya jobbet eller hur piss man mår, kanske man ska ifrågasätta vad man vinner på att ha personerna kvar i sitt liv, eller om de ens är en del av ens liv - egentligen?

Jaa, det finns mycket funderingar i den här skallen. Svaret på varför jag bloggar; Jaa....kanske en kombination av allt? Förutom det där med vännerna då... vet inte ens om mina vänner vet att jag bloggar :)

Varför en del personer berör en så mycket, varför de lixom fastnar i en?
Förstår inte, en del är ju bara "vanliga Svenssons", ingen speciellt stark personlighet, inget extravackert leende, inget jättespännande jobb... De bara fastnar lixom.

Sen finns det de personer som verkligen verkligen vill att man ska fastna för dem, som vill att man ska se bara DEM och ingen annan, och dem känner man bara för att spy på. Man tycker att de är oattraktiva, äckliga, osmarta...

Ibland är jag den första, ibland den andra.  Sen fattar jag inte riktigt varför man funkar så bra med vissa, utan att det finns förutsättningar för att det ska bli en lånvarig relation av något slag med dem. Varför möter man dem över huvud taget? Är det förutbestämt vilka man ska möta och inte, och vilka man ska klicka med och inte, och vad man ska lära sig av varandra?

Vad jag kan komma på så finns det två olika sorters nakenhet - fysisk och emotionell.

Jag resonerar som så, om man nu har fötts naken, varför ska man då inte springa naken då man kan? Det är ju så skönt! Eller, bara vara utan underkläder, det är oxå jävligt skönt, kan i och för sig ställa till med lite problem ibland, men wtf, livet behöver ju inte vara helt problemfritt heller kanske.... Eller, varför inte skaffa sig lite "trevligare" problem, än typ "jag har inte råd med hyran den här månaden" och liknande?
Men sen finns det ju dom som anser sig vara födda med sparkdräkt på oxå ;) Jäsigt med sånna personer oxå, det är kontraster, olikheter, skillnader - kalla dem vad ni vill - som gör att man reflekterar över saker och ting här i livet!

Både fysisk nakenhet och emotionell nakenhet kan vara jobbig, pinsam, svår att hantera - och oavsett vilken det handlar om så är den inte socialt accepterad.
 Om man skulle gå på fest (som kvinna) utan trosor så anses man vara porrig, naughty, slampig eller bara allmänt jävla skitkåt. Varför kan man inte bara (som kvinna) få tycka om att gå utan trosor?!
 Om man skulle gå på fest (som man då) utan kalsonger, så skulle det bara konstateras att han körde "texas". Inge mer med det.

 Sen ska man ju ta in i beräkningen att media bidrar en heeeel del med det här att människor inte känner sig bekväma med sin nakenhet. 
 
 Killar ska ha ett 6 - pack, får inte ha hår på rygg, axlar eller för hög "rövragg", inte vara för smal eller för tjock, knappt vara mullig.
 Tjejer ska vara smala, helst så att höftbenen och speciellt nyckelbenen syns, vara fit utan att musklerna syns, inte, inte, inte ha en bilring (killar kommer förbi med det lättare, men det börjar bli tajt för dem med), inte ha håriga ben, under armarna eller vid bikinilinjen, knappt på fittan heller.
 Hur har det här kunnat bli norm? Reflekterar människor över att det är konstiga normer idag? Behöver vi reflektera över våra normer, eller får våra normer människor att känna sig trygga - de vet vad de ska sträva mot, fast det kanske inte är så jävla roligt alla dagar...

 Men varför går inte jag, som uppenbarligen är för det här med att skippa trosor, utan underkläder speciellt ofta då? Antagligen av ren lathet/inte tillräcklig ekonomi. Har nämligen bara 2 par byxor och 2 par kjolar som jag trivs i, vilket skulle innebära fler tvättar per vecka (helt värdelöst) eller att jag skulle behöva införskaffa fler byxor/kjolar, det vill jag inte lägga pengarna på. Klänning använder jag inte, det är för "tjejtjejigt" =0)
 Men helt ärligt så är det ju så är det ju mestadels så att det inte är norm att gå utan underkläder, vilket troligtvis är den största anledningen...kanske näst efter det här med tvättningen då.

 Sen har vi normen huruvuvida man får vara emotionellt naken eller inte.
 Är man en killkille  - en man, en karlakarl, hårdhudad, tuff, macho, cool och kunna allt om motorer och motorsågar - så får man inte vara emotionellt naken för samhället, de kan "komma undan" med en gammal barndoms/lumparpolare eller en nära tjejkompis. Om man som man är emotionellt naken med andra individer i sin omgivning så anses kan vara en tjejkille - en fjolla, en tönt - och ingen man vill ju vara en tjejkille, eller? De enda som klarar av att vara en tjejkille är ju egentligen en killkille, eftersom det krävs en hel del självförtroende och mod för att vara en tjejkille, vilket innebär att de egentligen är en man, en killkille, eftersom killkillarna har en hel del av den varan. Enligt normen alltså.
 Är man däremot en tjejtjej - en liten sårbar varelse, som ska ha smink, vara modeintresserad och helt handfallen så det kommer till skruvmejslar och packningar i duschslangar  - så är det nästan ett måste att prata, analysera över sitt (och andras) känsloliv, vilket gör det till en norm i den kategorin av människor att vara emotionellt naken, MEN, de får inte vara för needy heller, då blir de bara patetiska och krävande. Tjejer som kommer undan med att inte vara emotionellt naken är killtjejerna - pojkflickan som vet hur man sätter ihop Ikeamöbler, hanterar en borrmaskin och faktiskt vet vart spolarvätskebehållaren i bilen sitter - men blir de emotionellt naken tillsammans med vilken vän som helst så kan det anses vara lite skrämmande, för här är ju tjejen som alltid är stadig som en klippa och vet vad hon vill i livet.

Det hela den här bloggen har fått mig att fundera på, är att det kanske inte är normerna i samhället som gör att folk inte vågan vara emotionellt eller fysisk naken i andras närhet, det kanske handlar med om att alla i det här samhället är ganska pigga på att kategorisera. Det är ju bara att kolla på ovanstående - killkille, tjejtjej osv - får att se att det finns hos de flesta av oss. "Han är dumsnäll, hon är tjock, han är kärringstyrd, hon är butchig..." Det går automatiskt för alla av oss, mer eller mindre, så fort vi tittar på en annan individ, eller pratar med en vän, kompis, bekant.
 Jag tror att det kommer att bli svårt att förändra samhälls synen av att människor inte längre är individer, utan varor, som media har skapat, om inte alla börjar reflektera över varför det är så farligt att väga 3 kg för mycket, eller att ha en orakad bikinilinje, och försöka göra andra i sin närhet medveten om det oxå. Ett klockrent exempel är väl bara mr. Jacksons bortgång. Innan han dog skrev media om att han var pedofil, om hans operationer osv, när han är död skriver de om hans musik karriär och allt bra han gjort, fördjävligt att de gör så, men det är ett helt annat blogginlägg, men oavsett vilket så har han aldrig varit något annat än en vara för media, som de har tjänat pengar på.