Välkommen till grubbleriernas högkvarter!

Vad jag kan komma på så finns det två olika sorters nakenhet - fysisk och emotionell.

Jag resonerar som så, om man nu har fötts naken, varför ska man då inte springa naken då man kan? Det är ju så skönt! Eller, bara vara utan underkläder, det är oxå jävligt skönt, kan i och för sig ställa till med lite problem ibland, men wtf, livet behöver ju inte vara helt problemfritt heller kanske.... Eller, varför inte skaffa sig lite "trevligare" problem, än typ "jag har inte råd med hyran den här månaden" och liknande?
Men sen finns det ju dom som anser sig vara födda med sparkdräkt på oxå ;) Jäsigt med sånna personer oxå, det är kontraster, olikheter, skillnader - kalla dem vad ni vill - som gör att man reflekterar över saker och ting här i livet!

Både fysisk nakenhet och emotionell nakenhet kan vara jobbig, pinsam, svår att hantera - och oavsett vilken det handlar om så är den inte socialt accepterad.
 Om man skulle gå på fest (som kvinna) utan trosor så anses man vara porrig, naughty, slampig eller bara allmänt jävla skitkåt. Varför kan man inte bara (som kvinna) få tycka om att gå utan trosor?!
 Om man skulle gå på fest (som man då) utan kalsonger, så skulle det bara konstateras att han körde "texas". Inge mer med det.

 Sen ska man ju ta in i beräkningen att media bidrar en heeeel del med det här att människor inte känner sig bekväma med sin nakenhet. 
 
 Killar ska ha ett 6 - pack, får inte ha hår på rygg, axlar eller för hög "rövragg", inte vara för smal eller för tjock, knappt vara mullig.
 Tjejer ska vara smala, helst så att höftbenen och speciellt nyckelbenen syns, vara fit utan att musklerna syns, inte, inte, inte ha en bilring (killar kommer förbi med det lättare, men det börjar bli tajt för dem med), inte ha håriga ben, under armarna eller vid bikinilinjen, knappt på fittan heller.
 Hur har det här kunnat bli norm? Reflekterar människor över att det är konstiga normer idag? Behöver vi reflektera över våra normer, eller får våra normer människor att känna sig trygga - de vet vad de ska sträva mot, fast det kanske inte är så jävla roligt alla dagar...

 Men varför går inte jag, som uppenbarligen är för det här med att skippa trosor, utan underkläder speciellt ofta då? Antagligen av ren lathet/inte tillräcklig ekonomi. Har nämligen bara 2 par byxor och 2 par kjolar som jag trivs i, vilket skulle innebära fler tvättar per vecka (helt värdelöst) eller att jag skulle behöva införskaffa fler byxor/kjolar, det vill jag inte lägga pengarna på. Klänning använder jag inte, det är för "tjejtjejigt" =0)
 Men helt ärligt så är det ju så är det ju mestadels så att det inte är norm att gå utan underkläder, vilket troligtvis är den största anledningen...kanske näst efter det här med tvättningen då.

 Sen har vi normen huruvuvida man får vara emotionellt naken eller inte.
 Är man en killkille  - en man, en karlakarl, hårdhudad, tuff, macho, cool och kunna allt om motorer och motorsågar - så får man inte vara emotionellt naken för samhället, de kan "komma undan" med en gammal barndoms/lumparpolare eller en nära tjejkompis. Om man som man är emotionellt naken med andra individer i sin omgivning så anses kan vara en tjejkille - en fjolla, en tönt - och ingen man vill ju vara en tjejkille, eller? De enda som klarar av att vara en tjejkille är ju egentligen en killkille, eftersom det krävs en hel del självförtroende och mod för att vara en tjejkille, vilket innebär att de egentligen är en man, en killkille, eftersom killkillarna har en hel del av den varan. Enligt normen alltså.
 Är man däremot en tjejtjej - en liten sårbar varelse, som ska ha smink, vara modeintresserad och helt handfallen så det kommer till skruvmejslar och packningar i duschslangar  - så är det nästan ett måste att prata, analysera över sitt (och andras) känsloliv, vilket gör det till en norm i den kategorin av människor att vara emotionellt naken, MEN, de får inte vara för needy heller, då blir de bara patetiska och krävande. Tjejer som kommer undan med att inte vara emotionellt naken är killtjejerna - pojkflickan som vet hur man sätter ihop Ikeamöbler, hanterar en borrmaskin och faktiskt vet vart spolarvätskebehållaren i bilen sitter - men blir de emotionellt naken tillsammans med vilken vän som helst så kan det anses vara lite skrämmande, för här är ju tjejen som alltid är stadig som en klippa och vet vad hon vill i livet.

Det hela den här bloggen har fått mig att fundera på, är att det kanske inte är normerna i samhället som gör att folk inte vågan vara emotionellt eller fysisk naken i andras närhet, det kanske handlar med om att alla i det här samhället är ganska pigga på att kategorisera. Det är ju bara att kolla på ovanstående - killkille, tjejtjej osv - får att se att det finns hos de flesta av oss. "Han är dumsnäll, hon är tjock, han är kärringstyrd, hon är butchig..." Det går automatiskt för alla av oss, mer eller mindre, så fort vi tittar på en annan individ, eller pratar med en vän, kompis, bekant.
 Jag tror att det kommer att bli svårt att förändra samhälls synen av att människor inte längre är individer, utan varor, som media har skapat, om inte alla börjar reflektera över varför det är så farligt att väga 3 kg för mycket, eller att ha en orakad bikinilinje, och försöka göra andra i sin närhet medveten om det oxå. Ett klockrent exempel är väl bara mr. Jacksons bortgång. Innan han dog skrev media om att han var pedofil, om hans operationer osv, när han är död skriver de om hans musik karriär och allt bra han gjort, fördjävligt att de gör så, men det är ett helt annat blogginlägg, men oavsett vilket så har han aldrig varit något annat än en vara för media, som de har tjänat pengar på.